Butz började året med att mest bara galen när det kom till att tävla i agility. Han tyckte verkligen att de var så roligt att det oftast kokade över för honom och tyckte då att man var tvungen att springa ut till publiken bland annat för att se till att de också har roligt. Fick en gång frågan om de svarta yrvädret var min. Men framsteg gjordes och Butz började kunna fokusera på banan under våren. Kontinuerlig träning och mer erfarenhet var lösningen, under vintern blev det träning varannan vecka vilket var för lite för honom så när han väl kom på en agilityplan så blev han för glad. Vi började sakta men säker komma i mål ungefär lika mycket som vi diskade oss. Butz hade fortfarande en tendens att vilja springa ut från planen om andra hundar var för nära eller om 2 specifika tikar var i löpen och tävlade samma dag. Första felfria loppet kom i somras i Luleå i hoppklass.
Nu när vi avslutade säsongen hade vi samlat ihop 20 placeringar, 4 pinnar i hoppklass och 3 pinnar i agility klass. Vilket då också betyder att han är kvalificerad för klass 2. Men vi stannar i klass 1 tills vi tagit 5 pinnar i vardera, detta för att ge på mer tid att träna inför klass 2. Nu är jag 100 % säker på varje tävling att han kommer att stanna med mig på banan och han hittar sällan på egna saker på banan. Självständigheten har blivit bättre, han behöver inte ha mig just bredvid sig längre.
Vi tävlar egentligen agility för att Butz tycker att de är så fruktansvärt roligt och så länge som han älskar det så kommer vi att fortsätta.
